Arla och Norrmejerier på Di debatt: Livsmedelstillgång i norr – en nationell beredskapsfråga

Sverige har påbörjat uppbyggnaden av nya beredskapslager av spannmål. Regeringen har gett Jordbruksverket i uppdrag att etablera lagren, och de första ska placeras i norra Sverige. I budgetpropositionen för 2026 avsätts 575 miljoner kronor för arbetet. Det är ett viktigt steg för att stärka Sveriges livsmedelsberedskap.

Men om beredskapspolitiken i norr begränsas till spannmålslager som fylls från åkrar i södra Sverige riskerar den att bli ofullständig. För verklig beredskap krävs robust livsmedelsproduktion i hela landet. I norra Sverige är mejeriföretagen en avgörande del av denna struktur. Mjölk kan produceras på norrländskt gräs året runt och ger dessutom kött.

De bondeägda kooperativen spelar här en central roll. Arla och Norrmejerier är ekonomiska föreningar som ägs av mjölkbönderna själva. Det innebär att mjölk hämtas även där avstånden är långa och kostnaderna höga, förädlas regionalt och distribueras till butiker, skolor och äldreomsorg i hela Norrland. Den sammanhållna kedjan från gård till butik finns därför att bönderna gemensamt bär ansvaret för infrastrukturen. Att upprätthålla hämtning och förädling, men också distribution, över stora avstånd är kostsamt och inte långsiktigt hållbart utan politisk medverkan. Det är inte ett regionalt särintresse, utan en nationell beredskapsfråga.

Detta är ingen självklar affärsmodell. En renodlad vinstdrivande koncern skulle sakna incitament att bära hela infrastrukturen i glesbygd där kalkylen ofta är svag. Den kooperativa strukturen gör det möjligt och skapar en beredskapsförmåga som redan finns, men som riskerar att försvinna utan långsiktiga villkor.

Jämfört med våra nordiska grannländer är Sveriges situation anmärkningsvärd. I Finland produceras över 70 procent av mjölken i landets norra delar och i Norge omkring 30 procent. I Sverige är motsvarande andel knappt 10 procent. Skillnaden beror inte på klimat, utan på politiska och ekonomiska förutsättningar.

Regeringen har vidtagit viktiga åtgärder för att stärka jordbruket i norr. Det nationella stödet har förstärkts och investeringsstöden höjts. Det är nödvändigt. Men beredskap handlar inte enbart om produktion på gård. Utan fungerande hämtning, förädling och distribution spelar produktionen liten roll i kris.

När staten nu återuppbygger spannmålslager i norr är det därför rimligt att ställa en tydlig fråga: Hur avser regeringen att säkra den infrastruktur som gör att mjölk kan hämtas, förädlas och nå människor i norra Sverige i vardag, kris och ytterst krig?

Om beredskapen ska vara verklig behöver politiken och marknadens aktörer agera gemensamt för att:

• Säkerställa långsiktiga villkor för kooperativ som bär hämtning och distribution i glesbygd.
• Erkänna mejeriförsörjningen i norr som kritisk infrastruktur.
• Utforma åtgärder som även omfattar de ”levande lager” som mjölken utgör.
• Prioritera svenskproducerat i alla led, från den offentliga tallriken till butikshyllan.

Att trygga svensk livsmedelsförsörjning är i grunden ett politiskt ansvar, men det kräver också att marknadens alla delar drar åt samma håll. Svenska konsumenter är redan bra på att välja svensk mjölk, men för verklig beredskap måste samma medvetna val genomsyra både offentlig upphandling och dagligvaruhandelns inköp av förädlade produkter som smör och ost. Det går åt över 20 kilo mjölk för att producera ett kilo smör, och tio kilo mjölk för ett kilo ost. När man väljer importerade mejeriprodukter istället för svenska trängs stora mängder svensk mjölkråvara undan. Det är ett konkret avbräck för svenska mjölkbönder och för möjligheten att upprätthålla produktion i hela landet.

Sverige har tagit ett viktigt steg genom att återuppbygga beredskapslager. Nästa steg är att säkra villkoren för mejerikooperativen som är avgörande för livsmedelsberedskapen i norra Sverige.

Cecilia Kocken, vd Arla Sverige

Inger-Lise Sjöström, vice ordförande Arla

Gerhard Bley, vd Norrmejerier

Göran Olofsson, ordförande Norrmejerier