Naturmötet COP17 - världen inte på väg att nå målen

–Jag hade gärna sett att COP17 tagit större steg framåt, särskilt när det gäller finansiering och genomförande. Mötet handlade om vår framtid, om välfärd, livsmedelssäkerhet, tillgång till rent vatten och motståndskraft mot klimatkatastrofer. Därför är det bråttom, säger Karin Lexén, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Den första globala översynen av genomförandet av Kunming–Montreal-ramverket för biologisk mångfald, naturavtalet, visar att världen inte är på väg att nå målen till 2030. COP17 bekräftar att genomförandet går för långsamt, att finansieringen är otillräcklig och att kraftfullare politiska åtgärder krävs för att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald.

– Tiden håller på att rinna ut för att nå de mål som världens regeringar har satt upp för att vända naturkrisen. Varje år utan tillräckliga åtgärder innebär att fler arter riskerar att försvinna och att viktiga livsmiljöer försämras. Nu måste länderna gå från ord till handling och genomföra de åtaganden de redan har beslutat om, säger Ulrik Westman, Naturskyddsföreningens representant på plats i Jerevan.

– Också i Sverige går arbetet för långsamt. Vi når varken upp till de nationella miljömålen eller de globala. Regeringen måste stärka genomförandet av naturavtalet genom ökade investeringar i skydd och restaurering av natur, avveckling av miljöskadliga subventioner och en uppdaterad nationell strategi för biologisk mångfald, säger Karin Lexén generalsekreterare Naturskyddsföreningen.

Förutom att det finns en flora av naturskadliga subventioner som driver på förlusten av biologisk mångfald finns problemet med att många naturvärden och ekosystemtjänster saknar ett ekonomiskt pris.

– Det handlar inte bara om att skydda och restaurera natur. Naturens värde måste få större genomslag i ekonomiska beslut. Att inte agera blir dyrt, både för samhället och för kommande generationer. Här har både regeringar, företag och finanssektorn ett stort ansvar, säger Karin Lexén, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

COP17 beslutade att fortsätta arbetet med den framtida finansieringsarkitekturen fram till kommande partsmöten, men de avgörande frågorna om hur naturavtalets genomförande ska finansieras på lång sikt är fortfarande olösta. Samtidigt visar den globala översynen att framstegen är begränsade när det gäller att avveckla eller reformera subventioner och andra ekonomiska incitament som driver naturförlust.

Ett område där COP17 tog viktiga steg framåt var arbetet med att stärka urfolks och lokalsamhällens deltagande och inflytande i genomförandet av naturavtalet. Mötet stärkte arbetet med traditionell kunskap, ökade möjligheterna att påverka beslut som rör biologisk mångfald och förbättrade förutsättningarna för urfolks- och lokalsamhällesledda initiativ.

– Det är positivt att COP17 stärker urfolks och lokalsamhällens möjligheter att påverka genomförandet av naturavtalet och förbättrar förutsättningarna för deras medverkan i naturvårdsarbetet. Samtidigt återstår stora utmaningar innan rättigheter, inflytande och tillgång till resurser fullt ut respekteras i praktiken, säger Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen.

BAKGRUND:

Djur- och växtlivet hotas av föroreningar, bekämpningsmedel, skogsavverkning, utfiskning och klimatförändringar som rubbar känsliga ekosystem. Den rika världens överkonsumtion är en av de starkaste drivkrafter för den mycket allvarliga naturkrisen vi befinner oss i.

Det globala ramverket Kunming-Montreal Global Biodiversity Framework (KMGBF), på svenska ofta det globala biodiversitetsramverket eller FN:s naturavtal. handlar om att skydda och återskapa värdefulla naturområden, stoppa avskogning och förlust av arter och dess livsmiljöer samt överutnyttjandet av naturresurser. Världen har redan de mål, indikatorer och processer som krävs för att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald. Men genomförandet av åtgärderna går mycket trögt.

Höginkomsttagarnas ohållbara konsumtion sätter stor press på ekosystemen i fattigare länder, vilket är både ohållbart och orättvist. Länder som har större ekonomiska resurser behöver vara med och betala arbetet med att bevara biologisk mångfald även i länder med sämre ekonomiska förutsättningar för att vända naturkrisen och pengarna måste också nå fram direkt till urfolk och lokalsamhällen.

En central fråga i förhandlingarna på COP17 handlar är hur mycket resurser som ska mobiliseras för naturvård och hållbar användning av biologisk mångfald, vem som ska bidra med pengarna och hur de ska fördelas. Förhandlingarna handlar också om uppföljning, rapportering och gemensamma regler för att säkerställa att länderna faktiskt genomför det de lovat.

Många av diskussionerna kretsar kring skydd och restaurering av natur, avveckling av naturskadliga subventioner, urfolks och lokalsamhällens rättigheter samt hur biologisk mångfald ska integreras i jordbruk, fiske, skogsbruk och andra sektorer.

Mötet COP17 visar att lösningarna är kända, men att genomförandet inte håller jämna steg med ambitionerna. Nu måste världens regeringar omsätta sina löften i konkret handling genom ökad finansiering, avveckling av miljöskadliga subventioner och ett snabbare genomförande av naturavtalet.